På 1700-talet var det åtta månader med snö på Kanarieöarna

Detta framkommer i boken "En beskrivning av Kanarieöarna," som publicerades i 1764 och skriven av den skotska sjömannen och näringsidkaren George Glas, som levde på Kanarieöarna i 15 år på 1700-talet.

Boken betraktas som ett referensverk för Kanarieöarnas historia. Det anses också vara den första (moderna) reseskildringen från Kanarieöarna.

Torrt och öde i fjällen

Han skriver också att de högst belägna delarna av Gran Canaria var helt övergivna och torra år 1764, då det blev knappt ens växte några örter eller buskar där.Han skriver att anledningen till detta var att det var så höglänt att det inte kom varken regn eller dagg från molnen. Istället utsattes bergstopparna för en torr, brännande vind främst från väster, oftast på natten som sedan minskade på morgonen.

I lägre områden blåste passadvindarna i andra riktningar, skriver han och fortsätter:

- På vintern är den övre delen av ön otillgänglig eftersom den är täckt av snö.

Värmde sig med brasor hela vintern

Glas påpekar att invånarna i bergsområdena värmde upp sina hus med vedeldade uppvärmningskällor genom vintern. Innan spanjorerna erövrade Gran Canaria var det gott om skog på ön. Bara 200 år efter erövringen var nästan all skog avverkad och användes främst som bränsle i sockerindustrin.

Glas berättar också om ett särskilt kargt och kallt klimat i La Laguna på Tenerife, där det "ofta var hagel och några av de äldste minns tunga snöfall där snön täckte marken i flera dagar".

Mest behagligt på Gran Canaria

I synnerhet påpekar han Gran Canaria har ett milt klimat där temperaturen är behagligare än i andra områden på Kanarieöarna. Han skriver att temperaturen sällan var högre på Gran Canaria i juli och augusti än i England, och inte kallare än i slutet av maj i England under den kallaste delen av vintern.