Besök Jardin Canario - svensken Erik Sventenius botaniska utomhusträdgård

Av: Karin Bertilsson / Leif Kempe redaksjonen@canariajournalen.no

Helt gratis kan man här avnjuta fina promenader bland medicinalväxter, kaktusblommor och allehanda prunkande grönska. 

Text av Skandinaviska klubbens guide Karin Bertilsson. Foto: Leif Kempe

Det är tack vare den svenske botanisten Erik Ragnar Sventenius som vi dag kan njuta av den här fantastiska trädgården med kanarisk flora.

I trädgården finner vi de olika växtzonerna representerade.

Kustregionen

Vågornas kraft mot kustremsan bildar med tiden branta klippstup utom på den södra delen av ön där erosionen och sanden som förs hit med vindarna och vågorna har format de enorma sandstränder som finns tex i Maspalomas. Här i parken har man försökt att återbilda den typiska floran för ett område som Maspalomas, Arinaga, Jinamar och Bañaderos som typiska stränder med stenar och klippor och Gui-Gui som representant för klippstup.

Strandvegetationen –med växter som klarar att leva i den salthaltiga sandblandade jorden med många soltimmar Lite längre in el. längre upp har vi kustzonen med växter som tål extrem torka, hit når inte havets salta vindar och det kommer knappt någon nederbörd, speciellt hett blir det på sydsidan där det bildas varma och torra föhnvindar som sveper ned från bergen. Dessa växter har oftast små oansenliga blad med lite fet el vaxartad baldiíta för att förhindra avdustning. Oftast är grenar och stammar kraftigt uppsvällda.

Bland de växter vi finner här alla törelväxter cardonal och tabaibas, de växer bra trots att marken är stenig och med ett tunt jordlager. Mycket av den vegetation i denna zon har blivit förstörd genom de enorma turistkomplex som byggs överallt.

På samma nivå finner vi månskräppa som har förmåga att bryta ned vulkansten till bördig jord och guydil el. vinda och aenium dvs taklökar. På syd dominerar törelväxterna men på norra delen av ön finner vi törelväxter uppblandade med månskräppa och taklökar. Det beror på att nordsidan har torrare klimat men också för att nordsidan har en annan jordmån pga senare vulkanutbrott. Även den östra sidan från Mogan till La Aldea de San Nicolas finns representerad här. Lågmarken en bit inåt land dit havets sälta inte når har många soltimmar och lite nederbörd. Typiska växter här är tabaiba och cardenal.

Montana regionen

Här var det tidigare helt täckt av skog, palmer, kanarisk oliv enträdet sabina och drakblodsträd. Drakblodsträdet är en verklig relikt som har blivit kvar som ett exempel på den flora som fanns utspridd för miljoner år sedan runt Medelhavet. Den finns också på Madeira men det verkar som den inte längre växer vilt där. Drakblodsträdet är ett exempel på hur växter blir endemiska. En växt som har funnits på andra ställen men inte kunnat överleva där pga av tex isperioder. Drakblodsträdet tillhör liljeträdsfamiljen där också svärmorstunga och yucca ingår. Det var Linné som gav namnet Dracena drago.

Länge trodde man att drakblodsträdet hade magiska egenskaper och man använde växtsaften för att mota sjukdomar i tandköttet och mot dysenteri. Man färgade också lacken till fioler med denna växtsaft och man färgade vit marmor vackert rosaskimrande likaså.

Laurisilvaskogen är en subtropisk skogstyp som har som utmärkande drag den höga fuktigheten och den jämna temperaturen. Laurisilvaskogen här på ön består av upp till 18 olika ständigt gröna trädslag, där vi bla finner lagerträden. Den här skogstypen fanns i Medelhavsområdet för ca 15 miljoner år sedan. Typiskt för denna skogstyp är lavväxter och ormbunkar. Den här skogen som har fått sitt namn efter lagerträd och djungel på portugisiska, är så tät att solstrålarna nästan inte kan tränga ned mellan träden. Lagerträd, trädljung och smultronträd är några av de trädslag vi finner här.

Vidare finns det mastixbuske, lentisk, terepint och lagervolvo här. 80% av dessa växter är endemiska På 1970-talet tog Jardin Canario Contact med Världsnaturfonden och meddelade att att denna skogstyp var på väg att försvinna men att man var villig att ta på sig arbetet med att försöka bevara denna unika skogstyp. Numera finns lagerskogen med på Unescos lista över natur som tillhör världsarvet.

Här på på öarna finns det ca 500 endemiska växter som alltså bara finns här och Gran Canaria har ett 90-tal som enbart finns här på ön.

Det är bara Madagaskar, Hawaii, Kuba, Nya Kaledonien, Santo Domingo och Jamaica som har fler endemiska växter. Om vi jämför med Storbrittanien som har en yta som är 34 ggr store än Kanarieöarna upptäcker man att de har bara 1600 olika arter och endast ett 15-tal är endemiska.

Vid de klokas brunn kan i se bronsmedaljongerna har Sventenius designade.

På en av dem finner vi den engelske botanisten Philip Barker Webb som i slutet av 1800-talet myntade uttrycket Makaronesien för regionen som täcker Kanarieöarna, Azorerna och Madeira. Ibland räknar man också dit Kap Verdeöarna, Salvages och en del av den afrikanska kusten för det finns många likheter i floran i hela den här regionen. Macaro=lyckliga och nesio=öarna

Tallskogen

Den här skogen har stor betydelse för vattenförsörjningen.Den kanariska tallen har ett inre av mycket hårt och kådrikt virke. Med tiden blir detta virke nästan svart och det blir inte angripet av skadeinsekter.

Nära “El Tagoror” dvs den plats som man har byggt upp likt de tagoror som ursprungsbefolkningen hade för sina sammankomster finns det en fossiliserad tall som är ca 3000 år gammal. Man fann den på 1960-talet.

I slutet av 1990-talet påbörjade man en utbyggnad av parken som ännu inte är helt klar. Man förberedde sig på att fira en internationell festival för botaniska trädgårdar och man har skapat en del för exotiska växter och ytterligare en del för kaktusar och suckulenter.

Totalt finns det 2000 kaktusar och suckulenter, dessutom har man skapat en trädgård med palmer från många olika delar av världen, en del mycket sällsynta.

El Jardin Canario sysslar mycket med forskning. Man har en viktig frö- och genbank och hit kommer forskare från hela världen för att studera i laboratoriet och biblioteket för litteratur om växter. Allt detta finns i ett hus som tidigare tillhörde Dr. Stanley S Pavillard, en engelsman som var född här på ön. Han utbildade sig till läkare och under det andra världskriget var han fånge hos japanerna. Dr. Pavillard överlevde kriget och skrev sedan en bok om sina erfarenheter där han bla beskriver hur krigsfångarna fick lov att bygga bron över floden Kwai. Bokens titel är “Doctor Bambu”.

Svensken Erik Sventenius anlade Jardin Canario

Sventenius kom 1943 till Teneriffa. Han var då 33 år gammal och hade fått anställning som medarbetare vid lantbruksundersökningen där man studerade olika växters klimatanpassning. Erik Ragnar Sventenius var född i Skirö vid Vetlanda.

Tidigare hade han studerat vid svenska statens lantbruks och trädgårdsskola i Uppsala. Han hade också läst växtfysiologi Tyskland, växtgenetik i Lugano och systematisk botanik i Prag. För att lära sig latin tillbringade han 3 år i ett munkkloster i Katalunien i Spanien.

Han hade också hunnit med att praktisera i olika botaniska trädgårdar i Europa och tränat språk, förutom svenska talade han tyska, spanska, katalanska, franska och engelska.Under studieåren då reste mycket försökte han att undvika de platser där det var krig, något som inte var helt lätt de åren. Han ville absolut inte ha med politik att göra men hans studier och resor gav honom en mycket humanitär livssyn som kom att prägla hans inställning till sina medmänniskor.

1944 vände sig det Franska Institutet för det svarta Afrika till den institution i Orotava där Sventenius arbetade för att få hjälp att starta en anläggning för atlantisk flora.

Han såg genast möjligheten att att anlägga denna trädgård här på kanarieöarna. Han kontaktade centralregeringen i Madrid och lade Fram sin ide och medans han väntar på svar passar han på att resa runt på öarna där han upptäckte nya växter.

Under dessa resor lärde han känna många människor på en mera jordnära nivå som i fortsättningen skulle komma att bli hans nära vänner och medarbetare. I 3 år fick han vänta på svar från centralregeringen i Madrid och när det kommer är det endast ett tillstånd, ingen finansiering. De styrande på Teneriffa ansåg att hela projektet var för kostsamt och föga glamoröst så de ville inte lägga en massa pengar på en sådan anläggning, men när man här på Gran Canaria fick höra talas om att Teneriffa hade tackat nej till Sventenius Project så skickade man över en tjänsteman för att övertala Erik Sventinius att komma till Gran Canaria och förverkliga sin dröm här istället.

Matias Vega Guerra president för Cabildo dvs den myndighet som har befogenhet över hela ön och han missade aldrig en chans att utveckla de möjligheter som ön hade och skapa intressanta punkter. Några exempel på hans arbete är Leon y Castillomuseet i Telde, Columbushuset och Perez Galdos museet i Las Palmas.

Så Sventenius kommer hit och man bestämmer sig för att anlägga parken i området nära Tafira och man sätter genast i gång med arbetet. Han måste dock resa till Teneriffa en gång i veckan för han hade fortfarande kvar sin första anställning där som han inte ville lämna. Under åren fram till 1965 byggdes hela parken upp med de stigar och olika formationer som skulle ge växterna samma förutsättningar som de hade där de växte fritt i naturen. Det blev ett Gran Canaria i miniatyr och man lyckades för det mesta med planteringarna. Trädgården öppnas för allmänheten 1959 men den är långt ifrån färdig då. Det är Sventenius själv som letar rätt på de växter han vill ha med. Det som också är mycket speciellt för den här trädgården är allt som växer på sluttningarna.

Vår nordiske botaniker såg till att utnyttja varje liten centimeter av ytan för att plantera, alltså så som det ser ut i den kanariska naturen när inte människan har varit framme och skövlat.

Sventenius var så nogrann i sitt arbete och han studerade allt som andra botaniker hade skrivit om floran här, han läste också om öns historia, kanarisk litteratur, poesi och konst. Han ville verkligen lära sig allt om ön. Han var också mycket nogrann i trädgården, praktiskt taget varje kantsten valde han själv och synade dem. Han övervakade alla installationer, tex hur det lät när vattnet porlade i de klokas damm.

Den grundläggande tanken för parken är att den skulle återspegla naturen på hela Gran Canaria. Torrt eller fuktigt, mörkt eller ljust-allt skulle finnas med för att de olika växterna skulle trivas. Det finns små delar av trädgården som ser ut exakt som där man hämtade växterna. Platser och stigar formar sig efter naturen som den var från början.

På många ställen finns det inte en enda rak linje och en del buskage är nästan ogenomträngliga. Det här gör att även de djuren trivs här. Vi finner ett stort antal fåglar och ödlar här. Tornfalk, ormvråk, kanariefågel. Rödhake, bofink, gulhämpling tex.

Under sitt sökande efter vissa sällsynta växter hände det ofta att han fick tillbringa natten i någon grotta och hans klättrande på bergsväggarna på jakt efter dessa växter resulterade i brutna revben och ett amputerat finger. Hans medarbetare berättade många anekdoter om honom, bla denna; en dag hade de vandrat i timmar i solgasset för att få tag på en mycket sällsynt växt (Senecio hadrosomus) som bara fanns på de mest oåtkomliga sluttningarna och dit kom de till sist genoma att fira sig ned med rep.

När de så äntligen hade fått tag på växten stoppade Sventenius ned den i en påse tillsammans med lite jord.

Hans medarbetare hade för länge sedan gjort slut på sitt dricksvatten med de visste säkert att Sventenius hade lite kvar i sin vattenflaska och de visste också att han brukade dela med sig. När de andra inte längre vet hur de ska uthärda tar Sventenius äntligen fram sin vattenflaska och medans de andra slickar sig om munnen så tittar Sventenius ett ögonblick på dem sedan tittar han på växterna och sedan tar Sventenius och häller de allra sista dyrbara dropparna över rötterna på sin kära Senecio Hadesomus som de hade hämtat!

1965 blev så vår botaniker osams med de ansvariga på El Cabildo, han ansåg att de inte längre respekterade hans arbete och att det fattades en massa beslut av politisk karaktär.

Många ansåg att Sventenius var pedantisk och besvärlig. Han ställde höga krav, bla krävde han att myndigheterna skulle köpa upp all mark runt omkring trädgården för att förhindra att någon skulle bygga där i framtiden.

Han krävde också koppartak på en av byggnaderna för att det skulle bli vackrare med åren och inte sticka av allt för mycket mot växterna. Han for till Teneriffa och stannade där i 5 år men höll sig hela tiden underrättad om vad som gjordes i trädgården. Under de här åren var han med om flera internationella kongresser och han lyckades få spanskan accepterad som officiellt språk för föredrag. FN utsåg honom som expert för den kanariska floran och tack vare honom blev denna region erkänd som unik i världen. Sventenius upptäckte många nya växtarter och han klassificerade om ett stort antal växter. Många är uppkallade efter honom. Till hans minne har man instiftat ett pris som delas ut varje år till elever på hög och mellanstadiet för arbeten om naturen här.

Slutligen kommer de styrande här på Gran Canaria på bättre tankar och lovar honom mer inflytande. Samarbetet tas upp igen och Sventenius blir utnämnd till director för trädgården som nu får namnet Viera y Clavijo.

Vem var nu denne Viera y Clavijo? Jo det var en man som levde mellen 1731-1813 och som ägnade hela sitt liv åt att studera Kanarieöarnas naturvetenskapliga historia. Han brukar räknas som den främste representanten här på öarna för upplysningstiden och hans böcker anses så completa att de används än i dag för studier av naturen.

Och Sventenius? Ja tyvärr fick han en alltför tidig död. En sen kväll när han skulle lämna parken efter en lång arbetsdag och gå över till baren mittemot kom det en lastbil i kurvan och Sventenius blev påkörd och dog efter några timmar. Detta var år 1973.

Begravningen skedde den 26 juni och hans grav är belägen under lagerträden i den skog som han månade så mycket om. Året därpå, 1974 erbjöd man tjänsten som ansvarig för hela Jardin Canario till en ung engelsman; David Bramwell som redan under sina studier till biolog hade visat stort intresse för den kanariska floran. Eftersom han precis hade fått en fast tjänst som universitetslärare i England tvekade han lite först men sedan begärde han tjänstledigt och kom hit tillsammans med sin fru Zoe. Och denne David Bramwell är fortfarande kvar här, trädgården har alltså bara haft 2 ansvariga förutom den korta period då Sventenius lämnade sin post.

David Bramwell har tillsammans med sin fru gett ut flera mycket bra böcker om kanariska växter och exotiska växter på Kanarieöarna. Hans fru gjorde många vackra illustrationer till böckerna. David Bramwell har publicerat 14 böcker som ständigt trycks upp i nya upplagor och han har också skrivit och publicerat mer än 150 artiklar om forskning om växter.